Dagen då du kom <3
Tänkte faktiskt att jag skulle dela med mig av min förlossning här. Jag har en positiv bild av förlossningen och tyckte övergripande att det gick väldigt bra. Personalen på KSS var helt underbara och jag kände mig trygg hela tiden. Min förväntan och positiva inställning innan tror jag hjälpte till att göra upplevelsen så bra som den blev... Å såklart vår underbara belöning i form av ett friskt barn <3
Onsdagskvällen den 3 april var en helt vanlig kväll, ja förutom lite extra pirr i magen då kanske eftersom vi dagen efter, kl 11.20 fått tid för bedömning om igångsättning eftersom det då blev BF + 15 dagar... Var väldigt trött så somnade ändå mycket lättare än jag trott.
Klockan tre på natten vaknade jag dock och kände en väldigt "mensvärk" i magen. Gick upp på toa och tänkte att det går nog över... La mig igen men nej jösses det blev bara värre! Efter ca 30 min hade värken gått över i regelbundna sammandragningar, värkar med andra ord och jag väckte Thomas och sa att nu är det nog på gång! Jösses så häftigt!
Klockan 04.30 ringde jag förlossningen första gången och berättade att jag haft värkarbete sen tre och att värkarna varit regelbundna sedan en timma tillbaka och kommit tre till fyra stycken på tio minuter. Dom tyckte vi skulle stanna hemma så länge som möjligt och det var ju precis det jag också ville... Försökte vila och peta i mig lite mat emellan det onda som tilltog nästan för varje värk. Sedan 03.30 fanns liksom ingen tvekan om att nu är det på riktigt :) Thomas kände sig nog lite osäker (så även jag) om när vi skulle börja tänka på att åka in, värkarna hade ju varit täta så länge men ca 7.45 när jag fick en riktigt ond en kunde han inte missa att jag ville åka in... Så blev det och ca kl nio på morgonen anlände vi till KSS och fick ett undersökningsrum. Blev lite tilltittad och fick mitt allmäntillstånd kollat men sedan blev vi "lämnade" där i ca en timma. Jag duschade och tog mig igenom fler värkar som inte avtog utan snarare tilltog som tur var.
Vid ca 10.30 skulle det bedömas om jag var redo att komma upp till förlossningen, med andra ord om jag var tillräckligt öppen. Jajamen! 7 cm! Förlossningen här kommer vi :) Kände att nervositeten men också spänningen vällde över mig. Nu var det verkligen på riktigt!! Väl i vårt rum där var det bara att fortsätta ta sig igenom starkare värkar genom att gå (kändes bäst för mig att va i rörelse) stå, få massage av min underbare sambo och blivande pappa och vi blev tilltittade då och då.
Vi var naiva och tänkte att kl 15 då, ja då har nog vår lilla bebis kommit till oss! Men nej då, tiden går och ingen bebis eller vatten som gick. Ca kl 16 blev det tal om att ta hål på hinnorna så att vattnet går, jo tack, tyckte jag kämpat länge nog "utan framsteg". Sagt och gjort, tror det var ungefär en halvtimma senare då detta gjordes. Tyckte inte att det gjorde ont eller så men däremot jööösses vad det forsade ut! Kunde inte riktigt tro att det var så mkt vatten där inne... Efter detta upplevde jag värkarna som ännu kraftigare nästan på en gång.
Lillan ville dock inte sjunka ner i bäckenet så som dom trodde efter att vattnet tagits, så var bara att kämpa på med fler starka värkar och helst stående. Körde hårt med lustgasen nu efter att jag fått kläm på den. Första sugen var däremot ingen höjdare, kände mig konstig och darrig bara. När jag lärt mig var den dock en "life saver" och den enda smärtlindring jag använde mig utav. När klockan var sju på kvällen började jag känna mig riktigt trött och hade ooont och frågade vår underbara barnmorska om det inte var över snart!?!! Såklart kunde hon inte alls veta och svarade att tyvärr är det nog några timmar kvar... Runt kl 20 började jag känna att värkarna ändrades, jösses vad det tryckte på nedåt. Kunde inte låta bli att krysta emellanåt då trycket blev som värst. Dock var inte slutskedet riktigt igång men detta hjälpte nog till att lillan kom neråt iaf. Kvart över nio byttes skiftet bland barnmorskorna så dom som varit med oss så många timmar fick tyvärr inte se slutet. Ska tillägga att vi även hade en läkare med oss från ca halv sex som kollade till och satte extra Ctg på lilltjejen och han var sen med hela tiden tills hon kom. Kl 21.45 kommer krystvärkarna igång på riktigt och jag kan ju säga att jag aldrig tagit i så mycket i hela mitt liv!! Är glad att jag hade dom där handtagen att hålla i vill jag lova (träningsvärk i armarna dagen efter var ett faktum;)). Efter dessa timmars kämpande kom hon, kl 22.30 till världen vår älskade lilla Edith! Underbar och obeskrivlig känsla att få upp vårt lilla knyte på magen!
Åhh underbar berättelse, Emma! Skönt att era barnmorskor var så bra! Det är verkligen A och O under en förlossning och där det tyvärr skar sig för vår del! Men, belöningen är ju värt smärtan gånger 1000!!!=) Kram!
Va roligt att läsa om din förlossning och skönt att allt gick så bra :) Strongt att inte ta någon bedövning!